lägg ditt öra mot jorden

lägg ditt öra
mot jorden
och
lyssna till gråten
som bara kan höras
av sorgbrutna hjärtan

viskande
når den ytan
svagt kvidande
mellan tunga andetag

människan
en gång i symbios

händer kunde bara gräva
så djupt

kunde bara bära så mycket
i sina armar

lämnade bara liv
i sitt spår 

 

 

I snårskogen
en strimma ljus på din bleka kind
årmiljoner av droppar
under mossbeväxt stenmark

 

alldeles nära
klagande från kalhuggen jord
vinterns sista flingor över låga stubbar
som sårskorpor
över varande sår