Jag blundar för det ofrånkomliga
och tror att jag ändå ska kunna se det som växer
i örtträdgården
utanför mitt fönster
i min vildaste fantasi
döljer jag
sorgkanterna på mina naglar
för att glömma
orsaken till dem
och
djupt i jorden
bland rosenmynta och malört
gräver jag ner
tröttheten som fått fäste
i mina ögon
mina läppar viskar bleka verser
ur vilka tidens fröer ska gro
men orden som kommer förbi dem
är tunga
och redan brända
med veden i gjutjärnskaminen
jag har en ficka i rumtiden
där jag gömmer mig för det svindlande
i det eviga varandet
där allt är blänkande mörkt
och sjunger om
hjärtstilla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar