mot jorden

legat

på marken

i hennes famn

låtit hela mitt

jag

hela mitt varande

slukas upp

av jorden

blivit ett

med världsalltet

varit ett

varit evig

med mina rötter

djupt ner i hennes jord

är jag ett

med träden

med fåglarna

med skalbaggarna i löven under mig

systrar

och bröder

med kroppen mot jorden

och vårt släktskap

är oändligt

tung i min hand

Blundar.

Faller tillbaka.

Slutna ögon

som stirrar mot väggen

rösten

som ekar tom

väsnas

i döva öron

och kanske

en doft

knappt där

redan försvunnen

styr mig tillbaka

jag vet

tillbaka

till modet

jag måste

veta

stenen

tung i min hand

som spricker

en grodd

ett hjärta

rötter som stilla

men ostoppbara

letar sig ner 

i mina fötter

en längtan

om fast mark

jord mellan tårna

i mina händer

värme

att fylla en kropp

hjärtat en sten
tung i min hand.

#myalgiskencefalomyelit

#mecfs

#närkroppensägernej

soaring over night skies

my wings

proud and fragile

cut off at their roots

to keep me on the ground

mending the wound

with silver thread

sewing my wings back

to fly

soar over a black

night sky

finding what was

long lost

breath

Give me your

breath

that I can breathe

through you

let myself

get drunk with

your

air

life

a heartbeat away

just out of reach

and however far I reach out

my hand only carries

halfway across the room

sjunger om hjärtstilla

Jag blundar för det ofrånkomliga

och tror att jag ändå ska kunna se det som växer

i örtträdgården

utanför mitt fönster

i min vildaste fantasi

döljer jag

sorgkanterna på mina naglar

för att glömma

orsaken till dem

och

djupt i jorden

bland rosenmynta och malört

gräver jag ner

tröttheten som fått fäste

i mina ögon

mina läppar viskar bleka verser

ur vilka tidens fröer ska gro

men orden som kommer förbi dem

är tunga

och redan brända

med veden i gjutjärnskaminen

jag har en ficka i rumtiden

där jag gömmer mig för det svindlande

i det eviga varandet

där allt är blänkande mörkt

och sjunger om

hjärtstilla.

ur död: liv

Februari. 

I jorden under oss
liv

återvänder till ytan

efter vintervila i kallt mörker

Ur höstens död

vårens liv

ur torra kalla rötter

små skott som spirar

ur frön som legat i ide under ytan

små rötter som gror

I mig

liv

när solen når mina vinterbleka kinder

och ropar också till mig att vakna

leva igen

krypa ur mitt vinteride

och gro

tid att släppa taget

låta dö

tid att göra plats för nytt

jorden; pånyttfödd

och jag med henne

ljuset; återvänt

och jag med det

gudinnan
också hon pånyttfödd

för att bära den groende våren 

i sitt sköte

för att bära

livet

i sin kropp

evigt kretslopp

död föder liv, 

ur död; liv