”Jag började nu förklara det underliga fenomenet att övergångarna mellan de två tiderna inte var entydig, att det inte var någon enkel mekanik, utan att det snarare liknade -det var i alla fall så som jag beskrev det för min pappa- någon optiskt, en slags övertoning eller en parallellförskjutning, kanske ett slags sammanflätning av de två tiderna, där min framåtskridande tid, mitt umgänge med världen, mitt konsumerande och min ackumulerande tid visserligen stod i kontrast till den övriga världens glömska, men inte efter en uppsättning mekaniska eller okränkbara lagar och regler, utan snarare efter ungefärliga principer, regler omgivna av en obeslutsamhetszon, en osäkerhet som jag inte lyckades genomskåda, men som, i likhet med de ugnsstekta potatisarna, utmärktes av den gräns mellan de delar av världen som jag så att säga hade haft fingrarna med i och de delar som helt enkelt återvände till sin utgångspunkt.”

- Solvej Balle, Om uträkning av omfång II