andas oktober

 

Jag andas oktober
genom sluten mun

starka händer

ligger overksamma

under ytan

kan inte se

månen

från mitt fönster nu

det sista ljuset

har dragit bort

lämnat rum för tjockt molntäcke

under nattsvart himmel

bruset i mitt huvud

har samma färg

som luften du andas

sov

säger jag mig

sov och dröm inatt

om dagar någon annanstans

där kvällen höll om

och tog emot

och dina fötter var trötta av att gå

andas oktober 

stockrosens sista blomma
har för länge sedan slagit ut

imorgon är du bara ett minne

 

 

 

 

på resa genom rummet

 

 

 

 

 Jag ville vara

en del av 

världsalltet

 

se ner på jorden

från en avlägsen stjärna

 

låta min kropp

lysa

på natthimlen

en ny stjärna

i plejaderna

jag

och mina sju systrar

på resa

genom rummet

hur humlen klättrar över väggen

 

 

kan jag skriva till mig
hur humlen klättrar över väggen
hur hjärtstillans rötter
dricker
av vattnet jag vill ge den
och hur brunörten slår rot
i rabattens kanter

med stygn
vårdar jag min trädgård
en trådarnas trädgårdsmästare
medan jordgubbsplantorna
förvildas
under syrenbuskarna
och skuggan vilar
under plommonträden

kan jag skriva till mig
en trädgård
vild och vacker
som en vårmorgon
i gammal granskog
där linnean just knoppas
och luften sjunger av vind och förväntan

min väntan
min trädgård
mina trådar

skriver till mig
min trädgård

slår ljungens knoppar ut under dina fötter

I dina fotspår en doft av ljung
som om skogen
där du gick imorse
hakat sig fast
under dina fotsulor

som om jag skulle kunna se
bladen
stjälkarna
rötterna
slå rot
i din hud

ingenting faller
och ändå
det verkligaste vi har:
tomhet
en tomhet fylld av ingenting
mörk energi
i en vidsträckt världsrymd
mellan galaxer
av liv

som om ingenting
slår ljungens knoppar ut
i kartan av hud
under dina fötter

 

 

 

 

lägg ditt öra mot jorden

lägg ditt öra
mot jorden
och
lyssna till gråten
som bara kan höras
av sorgbrutna hjärtan

viskande
når den ytan
svagt kvidande
mellan tunga andetag

människan
en gång i symbios

händer kunde bara gräva
så djupt

kunde bara bära så mycket
i sina armar

lämnade bara liv
i sitt spår 

 

 

I snårskogen
en strimma ljus på din bleka kind
årmiljoner av droppar
under mossbeväxt stenmark

 

alldeles nära
klagande från kalhuggen jord
vinterns sista flingor över låga stubbar
som sårskorpor
över varande sår

vinternatt över bottenhavet

natt på  

den 60:e breddgraden

och mörkret

så massivt att det går att skära

med kniv

vintern som kom

till slut

polarvirveln

som kollapsade

och i dess kölvatten

snön

som yrde

som i en glaskupa

natten ung

kall

och utanför mitt fönster

lejonet

i vilande majestät

mot en stjärnklar himmel

vinternatt över bottenhavet

under snötäckt hustak

tomheten påtaglig

i drivor under golvet

 

tystnaden

öronbedövande

 

jag har varit här

förut

och kommit hem

om en annan hud

så många gånger
ömsade jag mitt skinn
och gömde det
under en sten

för att
det skinn jag bytte till mig
skulle smälta bättre in
i korridorerna
jag levde i

så att jag
och rummen
skulle bli ett

och fastän det snart vuxit fast
skavde det
och kliade

och djupt inuti
hördes ändå alltid en röst
som sjöng
om en annan hud
jag nästan inte längre
kunde minnas