Och jag som
trodde
att det var
mitt
hjärta
som var skört
Att mina
spöken
kommit ifatt
mig
fastän jag
sett dem
på avstånd
att jag inte
riktigt kom åt det där
som fanns
kvar
så var det
hela tiden
något inuti
mig
i mina
vävnader
i mitt
blodomlopp
som slet och
drog
och
skavde
och mina
försök att hitta
svaret
i mitt hjärta
blev som
plåster
på ett
magsår
och det enda
som egentligen
lindrar
är vetskapen
om att inget jag gjorde
ändå skulle
räcka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar